Melukat ceremoni på Bali – en unik upplevelse vid Beji Griya Waterfall

Beji Griya Waterfall, strax väster om Ubud på Bali. En plats där omgivningen sluter sig, intrycken avlöser varandra och den vanliga världen plötsligt känns långt borta. Här väntar flera vattenfall, en frodig ravin och en grotta slukad av mörker. Men ett besök här innebär också att ta del av en gammal reningsritual enligt balinesisk tro; melukat ceremoni som sägs skölja ren både kropp och sinne från negativ energi.

Redan tjugo minuter innan klockan slog 09:00 stod jag och vännen Therese på parkeringen vid Beji Griya Waterfall och väntade på att platsen skulle öppna. Vi skulle genomföra en reningsceremoni, melukat, och hade bokat dagens första tid för att undvika de stora turistströmmarna. Vid den nybyggda entrén visade vi upp vår bokning och betalade de 300.000 Rp per person (cirka 165 kr) som upplevelsen skulle kosta. Men sedan kom en överrakning: ytterligare 500.000 Rp ville dom ha för att jag hade min systemkamera med mig. Mitt fantastiska humör störtdök plötslig på en sekund. Vilket oberättigat rån! Mobiltelefoner var tillåtna utan extra kostnad, men en kamera? Nästan dubbelt så dyrt som hela upplevelsen! Rimligt? Absolut inte. “That’s the rules” fick jag som svar och ingen ytterligare förklaring mer än “Our guides are professional phone photographers, so they can take pictures for you…”. Det här med kameran och min reaktion kanske kan låta fjantigt, att jag bara borde lämnat kameran åt sidan. Men att hindra en fotograf från att använda sin kamera är som att be en författare skriva en bok utan ord. Så motvilligt betalades mer för kamerainnehavet än för hela upplevelsen. Ingen drömstart direkt. Och jag insåg att den reningsceremoni vi skulle påbörja plötsligt hade fått en hel del negativ energi att arbeta med.

Omklädningsrum och skåp att låsa in saker i fanns att tillgå på plats. Så vi bytte om till badkläder och tog på oss den traditionsenliga sarongen och skärpet enligt instruktioner. Tydligen är det viktigt hur sarongen snurras innan den knyts – detaljer som jag aldrig ens tänkt på. Vår guide tog emot min kamera och utbrast “Now you need to teach me this!” Öhhh… där var svårt att inte börja skratta. Men jag ställde in den på gissningsvis “hyfsat rätt” och visade vilken fokuspunkt som var aktiverad. Sen fick det bära eller brista.

Barfota började vi vår vandring nedåt. Längs vägen placerade vi ut de små offergåvorna på utvalda platser, samtidigt som heligt vatten skvättes över våra huvuden. Vi rörde vid ett heligt träd, passerade genom ett hav av rökelse medan vår guide Dodo berättade om de olika gudarna och deras betydelse. Miljön var fullkomligt förtrollande, magiskt vacker på alla sätt. Vi fortsatte allt längre ner, tills vi nådde en dramatisk ravin som tillslut slukades av både mörker och vatten. Offergåvorna fortsatte vi att placera ut längs vägen, på specifika stenar eller tempel medan vi gick allt längre in i grottan. Mer heligt vatten skvättes över våra huvuden och vid vissa ställen behövde vi be till gudarna om tillåtelse att fortsätta. Heligt vatten som rann läng klipporna eller ur drakhuvuden i sten skulle också drickas vid flera tillfällen, samt sköljas över ansiktet och över håret, och alltid tre gånger. När vi till sist placerat ut vår sjunde och sista offergåva och korgarna ekade tomma, stod vi åter i ljuset igen, i öppningen av ravinen bland vackra hängande lianer och rosabeiga luftrötter som svepte ner från de höga träden. Och precis som grottan vi just lämnat bakom oss var det omöjligt att inte imponeras av miljön. Allt kändes nästan overkligt vackert, som att vi befann oss i någon uråldrig och levande fantasivärld som gömts för mänskligheten. Framför oss väntade nu de två stora vattenfallen och den del av ceremonin som gör Beji Griya så extra speciellt.

Ingången till det speciella dubbelvattenfallet hade jag sett vid tidigare tillfällen, men aldrig i samband med en ceremoni. Så nu, iklädda rätt kläder och med tillåtelse från alla gudar, vandrade vi för första gången in mot fallen. Ljudet av det dånande vattnet slukade allt annat. Inga röster hördes, inget fågelkvitter, bara kraften från vattnet. Men det skulle vi snart ändra på. Själva. För i det högra vattenfallet ska man nämligen göra något så oväntat som att… skrika. Inte lite försiktigt, utan så högt man bara kan. Och inte en gång – utan tre såklart. Men alltså när gjorde man ens det senast? Skrek på riktigt? När man tog i från tårna, släppte alla spärrar och lät ett ordentligt avgrundsvrål få komma ut. Förmodligen som barn. Så där stod vi jag och Therese, under det forsande vattnet och vrålade i kapp, rakt ut. Tonläget? Högst varierande. Värdigheten? Den fick stå åt sidan en stund. Men känslan… oväntat skön. Som ett rejält energiutsläpp som sköljdes bort med vattnet. Och sen, total kontrast. Vid nästa vattenfall var det dags att dansa och skratta under vattnet som föll över oss. Släppa taget helt, igen, fast på ett betydligt mer lekfullt sätt. Och ja… vi skrattade. Ordentligt. Samtidigt gick en låt på repeat i mitt huvud – “I’m dancin’ in the mirror, and singin’ in the shower…” med Becky G. Annorlunda? Oooja.

Själva ceremonin var verkligen en upplevelse, något annorlunda och i en otroligt vacker och speciell miljö. För någon som aldrig tidigare besökt Bali är det nog en rejäl wow-upplevelse med stora bokstäver. Men för egen del är det ändå svårt att inte blunda för hur platsen har varit och bli lite ledsen över det enorma turistmaskineri det nu är idag. Sedan mina tidigare besök vid 2019 och 2023 har extremt mycket förändrats. Från att det varit en relativt okänd plats, där man kunde se hur bara lokalbefolkningen själva utförde sina ceremonier, är det nu ett överbesökt turistmecka, vilket är viktigt att veta om. Själva ceremonierna genomförs typ på löpande band, vilket tyvärr tar bort en del av känslan. Så med det sagt se till att boka första tiden på dagen, för att få lite av den ro och magi som platsen normalt ska ha. Vi fick det, men när vi väl lämnade var där jobbigt många turister och köer.

Förr gick det att besöka Beji Griya utan att delta i någon ceremoni, men det är inte längre ett alternativ. Idag är det ceremoni eller inget alls. Och prisbilden speglar utvecklingen. Med ett prisspann mellan 300.000Rp till 5.8 miljoner Rp (ungefär 165–3200 Kr), är detta utan tvekan den dyraste vattenfallsupplevelsen på Bali. Så frågan är – är det värt det? Ja… och nej. Själva platsen är fortfarande lika makalöst vacker. Upplevelsen, när man väl är där, är speciell och annorlunda på ett sätt som är svårt att jämföra med något annat (om man ser till att komma först på dagen). Men det går inte att blunda för att något av det genuina har gått förlorat längs vägen. Men kanske är det helt enkelt priset man får betala.

Och apropå kameran och hela den biten… Min irritation försvann helt under själva ceremonin. Men jag kunde ju såklart inte låta bli att ta över kameran ändå. Så det slutade med att jag, och ibland Therese som också kan, tog de flesta bilderna. Men med det sagt, guiden gjorde verkligen sitt bästa och var en fantastiskt bra guide genom hela upplevelsen.

Hitta hit: se pin på Google maps här.
Öppettider: 09:00-18:00 alla dagar i veckan.
Kontakt: WhatsApp +62 81237676644‬.