Världens vackraste vulkan – Kawah Ijen

Väckarklockan ringer ivrigt och visar 21:20. Egentligen helt fel tid för en väckarklocka att göra sig påmind, men idag helt rätt. För 40 min senare sitter alla i vår lilla grupp sömnigt tillbakalutade i minibussen. Jag blickar ut i ett mörker som är det enda som passerar på andra sidan vindrutan, men kan inte låta bli att tänka på den verkliga skatten som väntar oss några timmar längre fram. Någonstans bortom de smala vägarna, sluttningarna och de trötta ögonen, där ligger vårt mål. Världens kanske vackraste vulkan och det sällsynta naturfenomen kallat ”blue fire”, som jag innerligt hoppas att vädret tillåter oss att få se. 

Vandringen är förstås ett mål i sig, likt kryddan på en fantastisk måltid. Och med en hårt tejpad vänstervrist och stadiga steg lämnar vi Kawah Ijen base camp klockan 01:00, för att insupa nattens friska luft och låta ficklampornas ljuskäglor visa vägen. Precis i starten passerar vi flertalet lokalbor som står bredvid stigen, alla med specialbyggda kärror vid sin sida. Tydligen ett alternativ om man inte orkar gå den 1,5-2 timmar långa vandringen konstant uppför, då kan man mot betalning få skjuts via mänskliga motorer. Inget alternativ för vår del, men längs vandringen mot vulkanens topp imponeras jag gång på gång över de arbetare vi passerar och som slitsamt drar upp ett tiotal lata själar. 

Vi rör oss mot toppen i behagligt tempo och ett par stopp görs längs vägen för att låta lungorna hämta extra luft. Den kraftiga lutningen känns naturligtvis i kroppen, men det är både skönt och spännande att hålla igång. Och trots att det är mitt i natten så är tröttheten och bristen på sömn som bortblåst. Merparten av stigen är ordentligt bred och underlaget sandigt på ett följsamt sätt. Endast högt upp mot slutet, när lampor går att skådas långt bort i horisonten, smalnar gången av till en smal stig som kantas av stenbumlingar. 

Direkt när vi når toppen på 2,443 möh känner vi stanken. Det luktar vedervärdigt. Guiden Harry delar ut skyddshandskar och ger alla varsin gasmask, samt hjälper oss att spänna fast dem korrekt. Plötsligt låter jag som självaste Darth Vader och andetagen är inte längre lika fjäderlätta som normalt. Vi passerar en skylt med en döskalle på – och tydligare kan det inte bli. Vulkanen släpper ifrån sig gaser man inte ska andas in. Och jag inser när vi börjar vandra ner i kratern, mot gasens kärna, att gasmasken är min bästa vän. Vi rör oss oerhört försiktigt, i sakta tempo. Mellan och över sten och sprickor, och på en enormt trång och smal stig. Varje fotfäste tas med precision och eftertanke, och görs så under de 800 meter som vi rör oss ner i krater. Och trots att det inte finns svängrum för möte så ser Harry till att hittar en säker plats åt alla att stå på vid sidan av, då vi möter arbetarna som är på väg upp och bärandes på tunga 50-60 kilos korgar fulla av svavel.

-Look! Now you are extremely lucky. You can see the blue fire over there. 

Ståendes på botten av vulkanens krater, så fuktig i ögonen av all gas att tårarna forsar, ser jag ändå hur röken byter riktning. Och där bakom strålar ett blått sken upp ur marken, naturfenomenet ”Blue Fire”. Det ser ut som rinnande lava i olika fåror men i helt fel nyans. För det är knallblått och lyser starkt, och det är varken rinnande eller lava. Det är gas som kommer upp ur sprickor ur vulkanen, skapt under högt tryck och hög temperatur upp till 600°C. När gasen kommer i kontakt med syre tänds den och bildar flammor som kan bli upp till 5 meter höga. Något som bara går att se nattetid och då naturen själv tillåter. Och vissa påstår att just nu (2019) finns detta fenomen endast att se på två platser i världen, på Island och på ön Java i Indonesien.

Mitt bland all rök som yr konstant åt olika håll jobbar arbetare med svavelmining. Och som extra inkomst har de gjort små gula figurer som går att köpa som souvenir. Med kameran i högst hugg tar jag mig närmare både arbetarna och det blå ljuset. Bitvis krypande på alla fyra under vissa steniga och branta partier, noga med att inte ramla eller trampar på något hålen i marken där gas tränger upp ur underjorden. Den blå elden är cool! Så ofantligt cool! Inte likt någonting jag någonsin sett, och jag är nu en av få i världen som fått bevittna detta mycket sällsynta fenomen. Så att fånga underverket på bild är viktigare än att jag blir smutsig, och mer intressant än att det börjat klia på fingrarna trots de skyddande handskarna. Och den stackars kameran får bara stå ut med miljön som definitivt inte är nådig mot teknik. (Kameror av märket Nikon går till och med sönder om de tas ned i kratern, pga att gasen gör något med den typ av metall som Nikon använder).

-Do you know where the lake is?
Kallin från USA som står precis bredvid mig ställer en bra fråga. Vulkansjön borde ju vara där vi är… Med ficklampan lyser jag endast ett par meter bakåt och inser att vi står precis på kanten till ”the largest highly acidic crater lake in the world”. Och vi börjar skratta åt frågan som Kallin precis ställt, med tanke på hur nära vi står och hur stor sjön är, och att vi inte såg den alls. Men sjön är definitivt ingenting man ska bada i. pH-värdet har uppmätts till 0.13 i mitten av sjön på grund av dess höga svavelkoncentration. (pH-skalan sträcker sig mellan värdena 0 och 14, och där 7 är neutralt.) 

Promenaden upp ur kratern får lungorna att kämpa och gasmasken gör andetagen tunga som tjära. Men solen börjar leta sig fram och får mörkret att dunsta tills vi når toppen. En ny dag gryr, en ny värld visar sig. -Och Kawah Ijen är definitivt världens vackraste vulkan! I alla fall enligt mitt tycke. Med utsikt över hela kratern och den spegelblanka och helt overkligt turkos vulkansjö har äventyret på Java i Indonesien nått sin absoluta höjdpunkt, om än inte sitt slut, för har man kämpat sig upp för en vulkan så ska man trots allt ta sig ner också.

Jag och Björn väljer att röra oss snabbt nedför, men joggingturen sätter sina spår i vänster vrist och tynger den med en molande konstant värk. Hela jag luktar också som ett kemiskt experiment och de svarta byxorna är grådaskiga av vulkanens många hälsningar. Rumpan är till och med så vit att avtrycken får Björn att skratta. Men väl nere vid parkeringen, runt 07:00, är jag lika avslappnad som full av energi och glädjerus. Ett snabbt ombyte av kläder till shorts och -tshirt är lika välkommet som solen strålar som börjar värmer axlarna. Och minnet vad vi precis upplevt ja det värmer hela hjärtat.