Sista middagen vid Warung Karina – så sorgset

Serangan, en ö som förbinds med Balis fastland via en bro. En ö som också är den plats där vi hängt mest under alla år på Bali. Vid stranden, i vågorna och vid WARUNG KARINA. Genom alla år har vi lärt känna familjen som driver warungen väldigt väl, och blivit mer vänner än ständigt återkommande gäster. Så både familjen och platsen har fått en stor del i våra hjärtan. Men nu har vi tyvärr besökt warungen för absolut sista gången, och det med tårar i ögonen och ett skärande hjärta.

Det finns inga fler ord som “vi ses här nästa år”.

Samtliga warunger (lokala restauranger) på stranden har vräkts, och ska rivas för att ge plats åt en beach club. De första spadtagen är redan grävda och det faktumet skär i mitt hjärta, så hårt.

Vi har sett hur den här stranden gått från att vara ett hemligt surfställe till ett populärt ställe. Sett hur warunger och strandförsäljare gått från tuffa tider till bra tider. Men nu är allt över. De som driver warungerna blir utan jobb och vad som händer med strandförsäljarna får tiden utvisa. Serangan är en surfstrand. Även om det blivit en allt populärare plats så är det fortfarande surfarnas paradis, och besökarna är till mer än 95% surfare. Stället är lantligt, enkel och en genuin plats på Bali. Något som nu ska jämnas med marken för att ge plats åt en stor modern bech club. Om jag är arg, ja. Om jag vill protestera, ja. Om jag vill rädda alla, ja. Om jag vill skrika rakt ut, ja. Jag vill inte att även denna plats som jag älskar från botten av mitt hjärta ska bli som så många andra opersonliga och moderna platser på Bali. Jag förstår att utvecklingen måste gå framåt och att tider förändras. Men varför måste det bli beach club’s överallt? Snyft. Så tråkigt. Och alla surfare som fortfarande kommer åka till stranden för att surfa kommer inte betala minimibelopp på typ 200.000-300.000Rp (vilket är vanligt på beach club’s) varje gång de besöker stranden. Så undrar om även denna beach club kommer eka tomt…

Mitt i detta besked om att familjens levebröd ska rivas, vilket Karina fick veta med bara ett par veckors framförhållning, så ville hon ändå bjuda oss på “hej då lunch”. Trots att hon var tydligt ledsen skulle vi ändå äta där en sista gång. Vi försökt säga nej men det gick inte. Det var viktigt att hon och dottern Putu fick bjuda på lunch, och det bjöds självklart på saker som inte fanns på menyn. Karina älskar fisk, så det dukades fram både fisksoppa och friterad fisk, plus kyckling, salsa och ris. Kryddstarkt á la Balistyle, så det riktigt hettade om läpparna. Och då var maten ändå tillagad “tourist spicy” för mig som inte gillar stark mat. (Eller jo jag älskar stark mat, men “tourist spicy” i lokal matlagning på Bali är detsamma som väldigt kryddstarkt i svenska mått mätt). Gott var det och vi hade en trevlig sista middag tillsammans. Men många tankar slogs inombords. Oro över familjen som mister sin huvudsakliga inkomstkälla, och oro att det kan leda till att barnen inte kan gå klart i skolan. Och enorm sorg över att vi aldrig någonsin igen kommer se den här platsen så som den varit.