När olyckan inträffar – vikten av rätt reseförsäkring

“hade du inte andats på vägen upp hade dina lungor sprängts.”

Vi gör ett prova-på-dyk på Bali. På ön där säkerhet ofta inte tas på så stort allvar. Vi får en genomgång på max 10 minuter och går sedan i vattnet. Nästa gång jag tittar på djupmätaren visar den att vi befinner oss på mer än 22 meters djup. Detta är andra gången i mitt liv som jag dyker med tuber och jag har långt ifrån kontroll. De har gett mig för tunga vikter och dykinstruktören är den som sköter lufttrycket i min väst. Vraket vi simmar vid är coolt. Men någonstans där, då vi simmar lite mer uppåt märker jag hur jag dras mer uppåt än de andra. Jag kan inte hålla mig nere av mig själv och dykinstruktören ser jag inte till. Jag tar krampaktigt tag i Björns hand. Men det hjälper inte och jag släpper taget för att inte dra honom med mig. Några sekunder senare bryter jag genom havsytan som en raket. Jag sliter av mig masken och kippar efter andan. Illamåendet väller fram och huvudet snurrar. Jag ser land, lägger mig på rygg och sprakar med fötterna. Det känns som en evighet innan jag slutligen når den steniga stranden. Kroppen väger bly, benen darrar och vill inte bära. Vår driver och någon mer person sliter upp mig ur vågorna och får av mig utrustning. Jag säckar ihop på stenpirens kant och där blir jag liggandes. Länge.

Illamåendet är fruktansvärt, yrseln ger inte vika och hela kroppen känns konstig. De hårda stenarna under mig betyder ingenting, inte heller alla myror som springer över både mina armar och ben. Tiden går, timmarna går. Min kropp har ingen kraft och jag har svårt att fokusera. Jag hör hur dykinstruktören säger flera gånger till de andra i gruppen “hon har inte fått dykarsjuka, det är ingen fara”. Men då jag flera timmar senare ber Björn ordna ett rum på boendet precis bredvid, förstår även dykinstruktören att det faktiskt är allvarligt. Väldigt allvarligt… Läs mer >> 

Jag hamnar slutligen på SOS International i Kuta, där de direkt ger mig dropp och kopplar på mig en mask med rent syre att andas. Jag blir betydligt mycket bättre under närmast timmarna och skickas hem för att sova natten hemma (det här var under året vi bodde på Bali). Där och då kände jag mig så enormt mycket friskare och trodde inte allas att jag skulle behöva åka tillbaks till sjukhuset. Men följande morgon mår jag sämre igen, som om syrebehandlingen aldrig inträffat. Det kryper i både armar och ben, kroppen är domnad på flera ställen, illamåendet är tillbaks, en ny smärta har infunnit sig över bröstet och energin är totalt borta. Tillbaks på sjukhuset får jag åter igen andas rent syre och blir snabbt förflyttad till en ambulans, som med blåljus och sirener kör mig till Sanglah Hospital (Balis störts sjukhus). Från båren ser jag taklampor vaja förbi en efter en, lokalbor som förundrat ser på mig och jag känner hur en lätt lukt av mögel infinner sig. Jag är långt ifrån turiststråken och på en plats jag aldrig varit innan.

En ny läkare med specialkunskap inom dykolyckor undersöker mig och ytterligare en kvinnlig läkare tillkallas. Överläkaren ber mig bla stå upprätt och blunda. Jag som normalt sätt har väldigt bra balans vajar likt en boj på ett stormigt hav. Och läkarens ord är svåra att ta in “du har haft enorm tur. Hade du inte andats på vägen upp hade dina lungor sprängts”. Stunden och orden känns lika overkliga som känslan i hela kroppen. Jag som aldrig i hela mitt liv trott att jag ens skulle få se en tryckkammare, nu står jag bredvid en och ska in i den. Överläkaren tror dessutom att jag kommer behöva två behandlingstillfällen.

Tryckkammaren är inte stor. Jag lägger mig på den ena britsen och den kvinnliga läkaren sätter sig på den andra. Den yttre och inre dörren stängs med stora vred, och ser ut nästan som dörrar gör till bankvalv på film. Trycket förändras och “vi går ner” till vad som motsvarar ett djup på 25-30 meter. Jag får en stor svart mask fastspänd över mun och näsa, med slangar som slingrar sig iväg. Andetagen är tunga, ansträngda och masken får mig att låta som Darth Vader. I intervaller tvingas jag andas i den. 20 min följt av paus på ynka 5 (då jag får andas normalt utan mask). 30 min mask, 5 min paus, 40 min mask, 5 min paus, 1 timme mask, 5 min paus osv. Tiden känns som en evighet, timmarna passerar, och andetagen blir bara jobbigare och jobbigare. Jag känner hur svetten plötsligt börjar rinna, hur jag kämpar hårt för varje andetag och plötsligt börjar kroppen skaka. Jag känner mig varm som en kamin, bröstkorgen hoppar okontrollerat, jag får panik och sliter av mig masken. Läkaren sänker snabbt temperaturen i tryckkammaren och det känns betydligt bättre. Hon kollar mig så allt är bra och ser till att jag börjar andas i masken igen. Ytterligare timmar passerar och när 7 timmar gått är min först behandling i tryckkammaren färdig. Den tunga runda dörren öppnas och jag går ut. Överläkaren frågar hur det känns och jag säger glatt “nu är jag frisk, vi ses inte i morgon”.
Jag får tillbringa natten (dagen) med att sova hemma och jag somnar helt utmattad, men glad. Jag känner mig frisk och som vanligt igen. Men så kommer den åter igen, en ny morgon och jag är åter tillbaks på ruta ett. Jag är inte frisk, inte alls. Överläkaren hälsar mig välkommen tillbaks “vad var det jag sa, du var illa där an”. Jag kliver in i tryckkammaren för andra gången, en ny läkare tar plats på britsen bredvid. Jag får på den svarta masken och börjar andas likt Dart Vader igen. Men stundtals orkar jag nu sitta upp och ser ut genom ett litet runt fönster där jag ser hur Björn sitter på en brits utanför tryckkammaren och väntar. Timmarna i tryckkammaren är lika långa som första vändan. Men efter den andra behandlingen behövde jag tack och lov inte återvända.

Dessa bilder har aldrig tidigare sett dagens ljus. Aldrig setts av någon annan än min man, som var med mig där och då, varje vakande sekund. Bilderna och minnet har legat långt undanstoppat, men bör se dagens ljus. För jag vill med detta betona vikten av hur extremt viktigt det är att ha en försäkring när man reser. Rätt försäkring, dessutom. Då olyckan inträffade gällde inte vår hemförsäkring (vilken sträcker sig i 45 dagar), men vi hade tecknat en extra reseförsäkring för resterande tiden av resan. Då även varit extra noga med att välja en försäkring som täcker extremsport iom att vi surfar och gillar äventyr. (Mer info om olika reseförsäkringar finns att läsa i tidigare inlägg). På grund av dykolyckan fick jag 1 månads flygförbud och fick inte heller förflytta mig på Bali hur som helst under den tiden (för många höjdmeter uppåt). Många extra läkarbesök gjordes även innan allt var klar och totalt kostade allt närmare 200.000kr. Hade jag inte haft en försäkring, och i det här fallet rätt typ av försäkring, då hade det varit extremt jobbigt ekonomiskt.
Företaget som vi dök med hette Angel Bali Dive, vilka jag inte tror finns kvar idag. En utredning startade via PADI Australien och det visade sig att företaget arbetade med falska PADI-certifikat och papper. Tyvärr något som inte är helt ovanligt på just Bali.