Älskar äventyr och dagar som denna!

Vilken jäkla dag. Så kul att det saknar motstycke och min topplista på Bali har definitivt fått en ny punkt. Ca fem minuter efter att vi högt uppe bland Munduks berg tagit plats i terrängfordonen Finn Komodo infann sig smaken av lera i munnen och knappt en torr fläck syntes på kläderna. Det mullrande ljudet från motorn bakom ryggen var öronbedövande, men ord onödiga för leenden sa allt. Längst ned vid sjön Tamblingan, bredvid ett vacker litet tempel, mötte vi upp två damer med deras gamla traditionella kanoter. En stilla paddling på den 80 meter djupa sjön fick kläderna att torka och endast lämna dammiga spår i brunt efter sig. Rofyllt och vackert var bara förnamnet till denna plats, en knivskarp kontrast till minuterna dess för innan.  

Då guiden Joni åter sätter nyckeln i tändningslåset i terrängfordonet, kontrollerar att våra fyrapunktsbälten sitter som de ska och säger “The road we will take now sometimes makes people cry…” så ser jag hur Björns ögon slår gnistor av förtjusning. Mannen som princip fötts på en cross och älskar fordon har hamnat i himmelriket. Så även jag för den delen, som förmodligen tillhör den lilla skara av tjejer som kan bli fascinerad över ett par stötdämpare. Och jag menar, vad för väg på Bali skulle kunna få turister att börja gråta? Några minuter senare kommer svaret. Det vi ska köra över kan inte kallas väg, det är ett drös med stenbumlingar i modell extra large. Kantat av leriga fåror och branta håligheter. Det borde inte vara möjligt, men samtidigt ser jag hur guidernas terrängfordon nästan likt en robot klättrar fram, på tvären som om den vilken sekund som helst borde få slagsidan. Men den fortsätter. Uppåt, framåt. Kvistar och grena har inget att sätta emot. Inte heller att höger och vänster hjuls underlag skiftar på en meter i höjd. Jag blir mållös. Herre jävlar vilket fordon! Jag har aldrig någonsin varken åkt eller kört något liknande. Vansinnigt kul räcker liksom inte för att beskriva denna upplevelse. Och jag kom på mig själv att fler gånger inte kunna sluta titta på hur hela underredet arbetade. Så rörligt. Så overkligt. Men så coolt! Vilken maskin. Och Björn var minst sagt lika förtrollad och i extas som mig då han med världens största leende utan tvekan körde där det inte borde gå. Men ändå, kunde han inte låta bli att kommentera “har du märkt att de satt ratten upp och ner och bytt ut originalmotorn till bla, bla, bla…”

Vi körde högt uppe bland bergstopparna. Vädret skiftade från sol, till regn och vissa stunder befann vi oss mitt bland molnen. Miljön var fantastisk, som alltid uppe vid bergen kring Munduk och de partier bland molnen gjorde miljön än mäktigare. Vi hejade nog glatt på varenda bybo vi mötte då vi högljutt plöjde fram över gräs, stenpartier och leriga passager. Vid ett litet hus stannade vi även till hos kanske världens sötaste gumma som bjöd oss på drakfrukt. Därefter fortsatte färden vidare och avslutades med en kortare trekking till ett vattenfall, vars vatten kom väl till pass. Strax över fem timmar tog dagens tur som ingick i Baliexpertens paket, men det kändes betydligt kortare än så. Som alltid då man har roligt. Dock förstår jag varför folk kan börja gråta vid den värsta vägsträckan och att det var lika många guider som fordon med på turen förklarar nog saken. Lite synd att jag inte fick den värsta sträckan med på bild för det var verkligen en galen “väg”, men det var fullt upp att hålla i sig och skydda kameran just då.