En flygtur att minnas och mitt i djungeln….

De smala vägarna som tagit oss allt lägre upp i bergen har nått sitt slut och vi befinner oss i Manuel Antonios djungel. Incheckningen går smidigt och välkomnande är professionellt. Mauricio följer oss ut till bilen och ber oss följa efter. Trots den tryckande värmen springer han med lätta steg upp för två kullar och vinkar att vi ska rulla efter. Vi parkerar bilen där han instruera och Mauricio själv verkar nästan lika uppspelt som jag då han visar vart vi ska gå härnäst. Till fots promenerar vi in bland grönskan, längs en smal gång, omsluten av den täta växtlighet. Men mellan bladen kan jag snart skymta bitar av den stora röda plåten. Mitt leende går inte att hejda och inte heller tanken om “hur fan kom man ens på idén till den här sviten?” Framför oss tonar nu upp sig en mäktig vintage 1965 Boeing 727, som i sitt tidigare liv flög globetrotters på Sydafrika Air och Avianca Airlines (Colombia), men nu landat mitt i djungeln som sin sista viloplats. Här finns ingen flygvärdinna med bländande vitt leende som önskar vår biljett. Den tunga plåtdörren är ersatt med två fina dubbeldörrar i trä, och den annars jobbiga flygplansluften är som bortblåst. Mauricio öppnar glatt de fina dörrarna och vi går in i vad som ska vara vårt “rum” de kommande två dagarna. “Welcome aboard Costa Verdes phoenix, the most exclusive hotel suite in Costa Rica”.

Efter vår nyfikna koll av planets alla rum slår vi oss ner på den ena verandan som breder ut sig ovanför den vänstra vingen. Vi sippar på varsin juice och låter oss trollbindas av stunden, för här är både vackert och rofyllt. Den förnuftiga delen av min hjärna påminner om att vi faktisk är på ett hotellområde, men alla mina sinnen säger något annat. Vi är mitt i djungeln, för mina ögon ser inget annat är grönska och havet långt där borta. I takt med att solens sista ljus sänker sig över horisonten börjar djuren vakna till liv på riktig. En symfoni av fågelkvitter, apvrål, insekter, grodor och vajande palmer lägger sig som en mystisk matta runt oss. Vi märker snabbt att det finns fler än en sorts apor här och Björn börjar direkt pilla med någon app på telefonen. Den skickar ut olika apors läten vilket snabbt besvaras från flera håll runtom oss. De som inte sett en vrålapa kan nog lätta tro att en stor bergsgorilla är på intågande, och de som inte sett en flock apor röra sig fram genom djungelns trädtoppar skulle nog kunna tro att King Kong var på intågande. Men det som vandrar förbi oss är mindre halvlurviga söta saker, Mantelvrålapor, som har svart päls med rödaktiga sidor. Först kommer en, sen kommer nästa, ytterligare en, en mamma, en mindre, en mammam med bäbis osv osv.

Uttrycket “Still more monkeys than people” är knappast taget ur luften för denna härliga plats. Och trots att jag nog skulle klassa mig själv som en ganska berest person, så har jag aldrig varit på ett ställe med så extremt många apor. Hotellet i helhet slår inte Ubud Hanging Gardens på Bali, men det här kommer definitivt vara det coolaste “rummet” vi någonsin bott i. Nu hoppas jag kunna sova gott i natt, i första klass dessutom, men hur många ögon kommer inte kika in genom planets alla fönster då jag i mina drömmar styr mot horisonten….

Hotel Costa Verde – Manuel Antonio – Costa Rica