World's End & Baker's Falls

Vi tog oss dit, till WORLD’S END och tillbaks! Klockan 04:00 ringde klockan och vid 04:30 rullade bilen iväg från Ella mot Horton Plains National Park. 2 timmars resa dit och man kan förstå varför det kallas världens ände. Resan dit var hemsk! Inte lång rent milmässigt men brant. Vägen upp för berget var bedrövlig, smal väg som saknade både räcke och väggren, det var knappt att två bilar kunde mötas, och på ena sidan var det stup som försvann rakt ned. Usch! Själva trekkingen däremot var inte särskilt jobbig. Vi började gå vid 07:00 ungefär men befann oss på 2300 möh så var det kallt. Långbyxor och tröja var väldigt välkommet och jag som är en riktig fryslort njöt även utav att ha en sjal runt halsen. Vi såg först Little World’s End och sedan det stora och mest kända, det riktiga World’s End med ett stup på 870 m. Inte konstigt att många dött där, både via självmord men också olyckshändelser, för det fanns ju inget räcke eller staket. Snarare var plattformen / utsiktsplatsen byggd liknande en språngbräda.

Själva trekkingen tog nästan 4 timmar och det var skönt att vi tog med oss ombyte för efter någon timme började värmen komma och det blev riktigt varmt. Vi hittade BAKER’S FALLS och slappade där en stund innan vi vandrade vidare.