Rawana Falls

Att ta sig runt i Sri Lanka är inte det enklaste. Antingen via tåg – men de har få avgångar och passar sällan varandra så man kan bli fast en hel natt på ett ställe bara för att göra ett byte. Via lokalbussarna – men de kör som idioter, rentav livsfarligt, är fullpackade med människor och bussarna i säg har sedan länge passerat sitt “bäst före datum”. Via hyrbil – men för att få med en ordentliga försäkringar mm så behöver man hyra från något av de större ställena i Colombo (vilket är långt bort från där vi är nu). Via en driver – men då ska man hitta en som är bra och gärna kan några ord engelska. Och nu inför våra två dagar i bergen så kollade vi samtliga fyra alternativ och vad som skulle passa oss bäst. Det slutade med det sistnämnda, att hyra en chaufför med egen bil för två dagar. Det blev billigast, mest tidseffektivt och även säkrast. 

Målet var att vi skulle trekka upp till World´s End och det var i princip allt vi visste när vi gav oss av. Vart vi skulle bo hade vi ingen aning om för vår chaufför var inte den mest pratsamma och den by vi föreslagit var inget alternativ (vilket jag är glad för nu i efterhand att han inte tog oss till). Björn var i och för sig evigt tacksam för att chauffören knappt sa ett knyst på hela resa, för här pratar män med män och kvinnor liknas med luft. Vilket stör mig nå vansinnigt. Men hur som helst så bar det av, upp mot bergen. 23 mil enkel resa skulle vi åka och enligt chauffören skulle det ta 7 timmar! Hum…. omöjligt tänkte vi, men nu vet vi varför “World´s End” heter just världens ände. För resan dit är lite som att ta sig till just världens ände. Ha, ha! Men på vägen dit såg vi massor och första stoppet var strax innan byn Ella, där vi stannade för att se det enorma vattenfallet Rawana Falla och köpa en majskolv.