Ketut 3 veckor

Karina är en speciell person, en otroligt varm och glad människa. Vi har lärt känna henne för att vi så ofta är i Serangan och då alltid i hennes “Warung Karina”. Hon äger en warung som ligger på stranden, byggt som ett skjul, med väldigt enkla medel och det är rejält slitet. Men det har sin charm och man trivs av att vara där. I warungen serverar hon enklare maträtter och man kan köpa godis, drycker, vatten, kakor,  kex, frukt osv. Bananpannkakorna är helt klart min favorit.

Nu är warungen stäng sedan ett tag tillbaks, då hon fick sitt fjärde barn. Så i går blev jag och Björn bjudna hem till Karina och hennes familj för att träffa sonen Ketut, nu tre veckor gammal. Och det var med nervositet som vi begav oss dit, för hur bor dom? Kommer vi bli bjudna på mat? Och hur är traditionerna när man hälsar på hos någon?

Vi kom på att vi behövde ha med oss en present till den nyfödde. Tänkte att ett gosedjur blir bra och vi hittade en väldigt söt mjuk tjock apa som vi köpte. Sen råkade vi visa den för Kadek, en annan balinesisk bekant, och han började asgarva. Det var inte apan han tyckte var roligt utan själva grejen, att vi tänkte ge ett gosedjur till en kille. Det var tydligen BIG NO NO! Här leker inte killar med sådana “fjantiga” saker. I present till en kille ger man tydligen hårda tuffa leksaker, kläder eller saker som familjen behöver. Suck. Jaha. Då gick vi till en marknad istället och inhandlade en liten svart t-shirt med stålmannen-logga på bröstet och till det ett par små shorts. (Och gosedjursapan bor numera i vår myshörna).

Vi kom dit strax efter två på eftermiddagen och det blev ett intressant besök. Karina och hennes familj bor i ett litet enkelt hus, 8×8 meter stort och på en tomt på 10×10 meter. De bad så hemskt mycket om ursäkt och skämdes nästan för att de inte hade råd att bygga klart huset. Allt var ett skal i betong, alla väggar och golv var grå betong. De hade en garderob som var fallfärdig, sängarna (läs madrasserna som låg på golvet) var långt ifrån rena. Och de hade ingen el så de lånade lite från Karinas morbror som bodde i huset bredvid. Men de var mycket stolta över husets tak och att det inte regnade in. De dukade glatt upp åt oss i “hallen”, lade ut en stor filt på golvet och hälsade oss välkomna. Vi fick några kex, nötter och en stor kopp te med extremt mycket socker i. Ketut var höjdpunkten och de var en stolt familj som visade upp sin baby. Det tog inte lång tid innan jag skulle hålla i Ketut… och har man inte råd med blöjor så finns ju risk för kissolyckor. Jag räddade dock min vänstra hand och använde därefter enbart den handen för att äta kakorna jag hade kvar. Shortsen och t-shirten vi hade med oss var på tok för stora, men de blev uppskattade ändå. Familjen hade dessutom fått hundvalpar för fyra veckor sedan, extremt söta, och vi blev erbjudna att få en av hundvalparna om vi ville. Men trots att de var bedårande söta så sa vi snällt nej tack.

Man får sig en tankeställare ibland. Den här familjen har nästan ingenting av materiella ting, men de är enormt lyckliga och glada. De ger så mycket av sig själva trots att de inte har nästan någonting att ge. Sen har dom det säkert inte jättelätt alltid heller. Mannen i familjen jobbar som grävskope-förare och tjänar strax över 800 Kr per månad. Karina har sin Warung men den är stängd fram till oktober. Så nu lever de två vuxna, fyra barn och sex hundar på 800 kr i månaden. Att de ens klarar det är ett under för mig.

På vägen hem därifrån bestämde Björn och jag att när vi lämnar Bali nästa år så kommer Karinas familj få allt som vi inte kan ta med oss till Sverige. Det vill säga en garderob, spegel, dynor, kuddar, myggnät, sängkläder, handdukar, tallrikar/köksredskap, ett litet kylskåp mm mm.