Grym mountainbike i Andernas berg

Utanför hotellet i Baños väntar en vit pickup lastad med sex mountainbikes. Vi får handskar, hjälm och med det har dagen startat. Jag, Brittany och Carina tränger ihop oss i baksätet, medan killarna får kvarvarande platser (ja flaket räknas också som platser). Längs Andernas slingriga små vägar skjutsas vi högre och högre upp i nationalparken Llanganates för att bli avsläppta i samma höjd som molnen. Cyklar lastas av, ställs in och testas. Energin hos alla sprudlar och vyerna vi står inför är makalöst vackra. Första sträckan är uppför. Uppför, uppför, uppför, tills vi når 3200 m.ö.h. Trots att vi befinner oss så högt upp får det svetten att dropp. Solen lyser och vinden är ljummen. Jag älskar att cykla (är en året runt cyklare i Sverige) men pga en fotskada i höstas var det nästan 6 månader sedan jag satt på en cykelsadel senast. Så kombinationen otränad samt hög höjd känns rejält i lungorna. Det som är uppför på normal höjd går inte att jämföra med vad uppför är på 3000 meters höjd. Jisses!
Vi cyklar förbi bondgårdar, åsnor, vattenfall i fjärran och på sidorna avlöser dalar och vyer varandra. En passage är genom en molnskog och sikten är minimal, men känsla desto coolare. Cykelns dämpade framgaffel arbetar lika hårt som benmusklerna då underlaget skiftar från jord, till kullersten, bara sten och slutligen asfalt. 

Detta var en extremt rolig dag med maximal njutning! Från 3200 meters höjd gick det i svindlande hastighet ner till 1800 meter. Då vi stannar vid vår slutdestination nere vid Pastaza River i Baños så är rumpa och rygg full av lera, ansiktet prickigt av knott och armarna rejält solbrända. Dessa 3,2 mil mountainbike i Anderna kommer vi sent glömma. Det var en hel fantastiskt dag!