Volcanoboarding

Med en simpel träbräda med undersida av stål i ena handen och en vattenflaska i den andra gav vi oss av mot toppen på CERRO NEGRO. Och här kan man bokstavligt talat snacka svart backe, för hade den ingått i färgsystemen som svenska skidbackar har så hade denna vulkan definitivt tillhört den svåraste kategorin. 450 höjdmetrar skulle vi ta oss, både upp och ned. Vinden var fruktansvärt stark vissa sträckor men då kunde man se till att använda brädan som “segel” och låta vinden ge en extra knuff i rätt riktning. Väl uppe på toppen åkte knäskydd, overall, handskar och glasögon på. Där stod vi, bara vi, guiden och hela vulkanen för oss själva och framför oss stupade den svarta lavasanden rakt ned. Chris gav oss instruktioner och sa åt oss att åka med stängd mun. Två sekunder senare svichade jag fram, fort så in i helskotta gick det, knappt ett skit såg jag för all sand som yrde och ju fortare det gick ju högre upp åkte min mungipor. Det var ju barnsligt kul detta! Så orden om att inte le lämnade jag tydligen snabbt bakom mig. Men när jag stannade längst ned och molnet av sand lagt sig ångrade jag bittert mitt stora leende för hela munnen var full med sand. Och det var inte bara där alla svarta korn letat sig in. Skorna kunde man tömma ur och det tog en rejäl bunt antal tvättar innan håret var rent från lavasten. Ha, ha! Men det var det värt, för jädrar va kul det var!