En plats i solen -ja tack
Vår plats i solen, den plats vi varit vid säkert tusen gånger, WARUNG KARINA i SERANGAN. Och vi har varit där flera gånger nu också men först idag tog jag med mig kameran. Det har liksom varit så skönt att bara vara innan. Och det mesta är sig likt. De slitna solstolarna har visserligen ersatts med andra också enkla solstolar som fått nya dynor. Meny har utökats till det dubbla antalet maträtter och betydligt fler surfande turister har börjat få upp ögonen för detta underbara ställe. Men det är inte så konstigt med tanke på de bra vågor som lockar just den här perioden. Själv så simmade jag idag. Varannan dag jogga Kuta-stranden och varannan dag simma 1,5 timme, så ser det schemat ut för tillfället. Och sen lite surf då och då.
Strömmarna idag var helt vansinnigt starka och jag fick göra en ”Walk of shame”. Ni vet så där som man kan se vindsufare göra som surfar åt ena hållet men sen inte vet hur man vänder/håller seglet för att ta sig tillbaks igen. Typ så hade jag det idag. För första gången i mitt liv vann strömmarna. Grrrr, frustration! Annars löser man det enkelt med att bara sluta simma mot strömmen, byter riktning och simmar åt sidan istället. För en rip (utåtström) är ju aldrig lika bred som hela stranden. Men idag som sagt, så fick jag bittert erkänna mig besegrad. Sjukt pinsamt och jag fick gå stranden tillbaks. Men jag skyller på två onda tår som skinnet skavs bort på och blödde när jag kom upp. Och nu måste man ju tänka på att hålla sig hel inför bröllopet. 🙂
Ni som följt bloggen tidigare mins kanske Ketut, Karinas son, som nu har blivit 2,5 år! Och det lilla stillasittande knytet han var när vi lämnade Bali 2011 var han absolut inte längre. Idag höll han sig krypande under borden, och snabbt gick det. Kul tyckte han och raka motsatsen tyckte jag. Det blev ju så svårfotat. Men det var det kul att se honom, att träffa allihopa. Vi var ju här när Karina var gravid, vi var här när han föddes och vi träffade honom då han bara var några veckor gammal, och vi var här under hans första 6 månader.
Sen var det ju det där med smaker och maträtter. Här är ytterligare en som vi har trånat efter, Karinas MIE GORENG med kyckling! Så himla gott! Framförallt i Warung Karina i Serangan.
Och så avslutningsvis. Nu får ni ursäkta mig, elaka jag, men jag kunde bara inte låta bli att ta en bild på ”dagens turist”. Är det så här man semestrar nu, med en ”padda” vart man än går. Vad hände med den hederliga kameran? Ser det inte bara allt för fånigt ut?!
Anonym
januari 21, 2013Inga bananpankisar idag alltså? Vad stor Ketut är och så påmind jag blev hur längesen jag var där men ändå känns det som igår när jag ser bilderna.Turister med paddor känns lite nytt men de borde ha annan kamera för nog gillar jag paddan, men som kamera är den tämligen värdelös (tycker jag)
Anonym
januari 22, 2013Karinas bananpankaka med choklad har ätits flera gånger, det kan jag lova! Men då var inte kameran med. 🙂
Anonym
januari 21, 2013Inga bananpankisar idag alltså? Vad stor Ketut är och så påmind jag blev hur längesen jag var där men ändå känns det som igår när jag ser bilderna.Turister med paddor känns lite nytt men de borde ha annan kamera för nog gillar jag paddan, men som kamera är den tämligen värdelös (tycker jag)
Anonym
januari 22, 2013Karinas bananpankaka med choklad har ätits flera gånger, det kan jag lova! Men då var inte kameran med. 🙂