Sightseeing på södra Nicoya

Bästa sättet att ta sig fram här är på fyrhjuling, fordonet som är mer vanligt än ovanligt på södra Nicoya halvön. Alla har en fyrhjuling. Och vi kunde naturligtvis inte vara sämre för en dag, för vi har båda en förtjusning för just fyrhjulingar. Dagens tur var inte som den i Utha i USA, men väldigt bra ändå. Vår dammiga hyrbil (japp den är lika smutsig som för någon dag sedan) fick stå kvar på sin parkeringsplats medan vi gav oss av på upptäcktsfärd på bättre fordon. Först åkte vi norrut, tills det att vägen blev så dålig och övergick i oändligt lång sandstrand. Bilarna körde på stranden och då gjorde vi likaså, det va ju tydligen vad som var vägen. Att fyrhjulingen hade en liten lapp på sig som sa “don´t drive on the beach” blundade vi för för stunden. Men vi insåg tillslut att stranden var för lång och solen brände så vi vände åter. Vi åkte därifrån söderut, förbi mänskobyn (Santa Teresa), mer söderut, sen österut, kors över hela Nicoa halvön, snirklade några vändor vid nationalparken och åkte sen mer norrut igen. Stannade i mysiga MONTEZUMA och dammade av oss i den gamla hippiebyn, tog en lunch och sköljde bort sanden mellan tänderna.

Jag gillar Montezuma, en liten by med mycket charm och yoga-feealing. Dessutom är där så “modernt” att det finns asfalt på vägarna, och ett par riktiga lyx-yoga-hotel. Men det är nog den enda moderniteten bland den annars enkla och färgsprakande byn. (Vi har faktiskt varit förbi Montezuma en gång tidigare, då vi åkte till ön Tortuga avgick båten från Montezumas strand).

Efter lunchen körde vi vidare mot högre höjder och fick njuta av en fantastiskt utsikt. Först på tilbaka vägen såg vi skylten om att vi kanske inte fick köra där, men svårt att göra det ogjort så där i efterhand. Inte vårt fel om de gömmer viktiga skyltar.

Efter toppen begav vi oss ner i Montezuma igen och bestämde oss för att gå en tur till närmsta vattenfallet, vilket låg på gångavstånd från byns centrum. Ingången var väldigt när men själva vandringen bland vatten något längre än vi trott. Vi började ta oss fram på en stig som sen upphörde. Vi fortsatt längs vattnet och över stock å sten. Men såg sen en stig lägre upp och tyckte det alternativet skulle kunna skynda på vår vandring på bättre sätt, vilket det också gjorde. Fram tills det att vi kom till två äldre stoppklossar, två amerikanare med varsin öl med kylning i handen och med första replik “Do you know where you are going? Because we don´t…”. De skulle till vattenfallet de också. Ytterligare en kille kom förbi “You can either go back the way you came and go the long way along the water, or you can continue hundred meters and take the really steep path down…” Fortsätta framåt alltså! Och ca 100 m längre fram ålade vi oss ner för den faktiskt väldigt branta stigen. Ungefär varje lian och rot och buske och träd agerade handtag på vägen ner. Och ner kom vi. Så gjorde även de något rundmagade Amerikanarna… men det efter en rejäl vurpa och att en av dom satt inrullad och intrasslad i några lianer som agerat falldämpning. Och en jäkla tur var väl det!

Vattenfallet i sig var väl inte direkt märkvärdigt (det placerar sig nog på sista plats som tråkigast vattenfall vi någonsin besökt). Men det fanns en cool sak med det, att det fanns som en lagun uppe vid toppen och där det satt en hel bunt med människor och hade det bra. Vi orkade varken bada eller gå den långa vägen upp till den toppen, så vi knatade tillbaks till hönsgården (parkeringen) och rullade hemåt mot Santa Teresa igen. Lagom tills det att solen gick ner.