Susu

Byracka, hundjäkel, stoppkloss, sötnos, gobit. Kärt barn har många namn sägs det och även denna envisa primadonna till hund. Hon heter Susu (uttalas soo-soo), vilket på Indonesiska betyder mjölk. Ett namn hon fått för sin vita päls. Och oftast kallar jag henne för stoppklossen, för det tycks vara hennes största funktion – att ligga totalt orörlig i mitten av vägen utanför grinden till vårt bostadsområde. Mopeder och bilar får köra runt och fotgängare kan få ett eller ett par ögonkast. Till en början såg jag henne som en tråkig hund och  totalt meningslös i sin funktion som vakthund, men ack så fel jag hade. Hon har mördat grannens katt, gillar att leka med (ta dö på) områdets råttor och hon avskyr uppenbart vissa människor som inte har på området att göra. Bra där! Plus att med tiden så har hon börjat gilla mig och Björn allt mer…

Och precis som Björn så gillar Susu små hårda kakor som förvaras uppe på kylskåpet. Men hur får Susu tag i kakorna? Jo genom att krafsa på dörren tills någon tröttnar och öppnar, eller så smiter hon in på egen hand utifall dörren står på glänt. Sen lägger hon sig framför kylskåpet och helt enkelt väntar ut oss. Byracka! Men det bästa med Susu har varit att så fort hon väl fått en kaka så springer hon ut igen med kakan mellan tänderna. Mycket praktiskt sätt att bli av med henne. Detta har fungerat jättebra i flera månader. Fram tills att jag hade gjort mig en smörgås med skinka på. Ville Susu ha hårda torra kakor efter det? Nej! Och ny protestmetod infördes. Strejk under soffan, på fel sida av ytterdörren enligt mig…