Tegenungan Waterfall

Moppe, trappor, svett, sol, lera och slutligen framme. Mycket ska man stå ut med för att se det man vill, men attans den som ger sig. Att ta sig till vattenfallet Tegenungan var inte helt lätt. Men på kartan såg det enkelt ut och vi tyckte vi hade vägen under kontroll då vi åkte i morse. Men om man ska se något som i det här fallet INTE är en turistattraktion så är de inte helt lätt. Vägskyltar existerade inte dit vi skulle. Ibland kom det en skylt, men då stod ofta samma ställe åt både höger och vänster. Smått förvirrande. Sen att de små samhällena avlöstes i varandra och utan ortsnamn gjorde inte saken lättare. Men efter en hel del kringelkrokar, runtfrågande, dyr inköpt bensin som var utspädd, och att vi passerat samma korsning tre gånger så kom vi slutligen fram. Till en liten restaurang varifrån man såg ut över vattenfallet och hela dalen nedanför.

Men varför nöja sig med att se något på håll, när man kan ta sig närmare? Sagt och gjort, vandringen nedför trapporna tog sin början. Och de kan verkligen inte bygga lika höga trappsteg här, vilket gör alla trappor extra jobbiga. Men, men. Ner kommer man ju alltid och och skorna valde vi att ställa åt sidan för att kunna ta oss vidare… genom vatten. Barn lekte vid vattenfallet och hade inte några som helst problem med att ta sig fram över de hala stenarna. Det kändes lite jobbigt att behöva sätta ner fötterna i strömt vatten, utan att ha en aning om hur djupt det var eller hur underlaget skulle kännas. Tydligen så måste mitt bekymmer ha lyst ut över alla som var där, för plötsligt hade jag (och Björn) en personlig vägvisare. En ung kille visade vägen åt oss, vilka stenar vi skulle gå på, hur djupt det va där vi skulle genom vattnet och exakt hur vi skulle ta oss fram.

Underbart var det att stå så nära vattenfallet, känna dess fina vattendimma som föll som ett fint regn över oss. De inhemska barnen, killarna framför allt, gillade att bada. Tjejerna nöjde sig med att iaktta och hade vackra ceremoni-kläder på sig trotts att de blev blöta. Killarna skulle naturligtvis vara extra coola då jag tog fram kameran. Så de klättrade upp och hoppade utmed vattenfallet. Inget jag hade vågat mig på. Men om man tittar noga på andra bilden ovanför så ser man faktiskt hur de hoppar.