Canopy

Det enda ni ska ha med er och hålla i är livet, sa guiden och skrattade när vi skulle ut på dagens tur. He he höll vi med och satte skrattet i halsen. Väl på plats fick vi på oss hjälmar, handske, sele och en kort genomgång av hur det skulle gå till. En bana på 14 vajerlinor högt upp bland träden och den längsta banan 600 meter lång var vad vi skulle ta oss igenom. Så gick vi högt högt upp och satte fast oss i den första vajern. Det jag var mest orolig över var inbromsningen på slutet. Tydligen skulle man dra i vajern med den handen som handsken var på, men när och hur mycket?? Man ville ju gärna inte bromsa för tidigt och bli hängande på mitten, lika lite som man ville sitta som en insekt på bilrutan in i nästa träd… Men här fanns inga provomgångar, det var bara till att köra. Och satan vad det gick! Det killade hissnande i magen av skräckblandad förtjusning, vilken känsla!

När vi blev lite varma i kläderna kunde vi faktiskt börja uppskatta omgivningarna också. Man kände sig riktigt som Tarzan där man flög fram genom djungeln och över floder, otroligt vackert! Efter ett par åk var dags att stegra nivån ytterligare ett snäpp.

Konversation med den inte så engelsktalande guiden:

No hands betydde att man hängde fritt i selen utan att kunna bromsa eller styra att man hängde framåt. Man kan tycka att det borde räcka så, men nej då. Väl ute på vajern, hjälplöst hängandes i sin sele högt ovan marken satte guiderna igång att skaka och hänga sig på vajern så att man flög kors och tvärs, framlänges och baklänges och som alltid i vansinnig hastighet. Helt fantastiskt var det, jag skrek av skratt och skräck och ville inte att det skulle ta slut!

/Malin